(O)skuld

Hörlurar hänger på gjutna fingrar, en beskrivning på neongult plexiglas och screentyckta mdf skivor med serpentinliknande mönster och ett citat ”we seem to have this moral impulser to try to do good”. Det serpentinliknande mönstret är en gen kallad Warrior gene (psykopat-gen). Och verket bjuder in betraktaren att delta i ett ljudverk. Rösten i hörlurarna ber dig att dela upp rummet i två delar ”ja” och ”nej”- däremellan en existerar en vågskala, när det sedan i den lekfullt poetiska texten frågas en fråga kan du svara på den genom att röra dig i rummet. En diffus morallek om uppfattning, språk och psykopati. 

Deltagandet med hörlurar sker i det egna rummet, för andra flanerar du planlöst runt i konsthallen. Ingen vet vad du svarar. Men verket gjordes även som ett performance där ljudet spelades ut i rummet och hela publiken deltog samtidigt. Det uppstod ett intressant möte mellan de deltagande individerna eftersom de delat upp rummet olika. Det blev en ambivalens mellan det privata och det allmänna som jag tyckte blev väldigt intressant.